Petter och Brita Cajsas familj

 

Petter och Brita Cajsa är min farmors farfar och farmor

Petter och Brita Cajsa

Anders Petter Andersson Wed *  14 juli 1811 Bjökvik*  + 12 december 1885 Kila	Brita Cajsa Carlsdotter *24 juli 1815 Björkvik + 2 december 1862 Björkvik
Petter** är det första gemensamma barnet som soldat Anders Wed och Maja Stina Pehrsdotter vid Bjärstugan får. När Petter är två år flyttar familjen till Bottenstugan, också ett soldattorp. Här får han fem yngre syskon varav två dör före två års ålder. Som sextonåring flyttar Petter till Kila socken. Där kan jag inte hitta honom men troligen tar han en drängtjänst någon gård.	Brita Cajsa föds vid gården Smedsbol, dotter till Carl Pehrsson(1784) och hans hustrun Maria Ersdotter (1792). Brita Cajsa är uppvuxen på Smedsbol som fadern driver. Hon flyttar till Stora Boda för sin första tjänst.

*Då det gäller födelsedatum förekommer några olika över tid. Ett felaktigt datum som plötsligt dyker upp och hänger kvar länge är 3 september 1812. Det finns bara ett barn som är fött i Björkviks socken detta datum och det är en flicka. Men den 14 juli 1811 finns Anders Peter med i födelseboken.
**Petter är det tilltalsnamn jag kommer att använda för att inte förväxla honom med pappan Anders Wed. I de militära rullorna har han oftast bara med sig namnet Petter.

När Petter gifter sig i Björkvik i oktober 1836  med Brita Cajsa har han blivit antagen som soldat  nr 125 vid Södermanlands regementes Livkompani. Brita Cajsa kommer närmast från Valla Bredgård där hon tjänat piga.
Det här betyder att Petter och Brita Cajsa får soldattorpet Bjärkstugan att flytta in i som nygifta. Alltså samma torp där Petter är född tjugofem år tidigare då hans far hade den här soldattjänsten.
Petter och Brite Cajsa får två barn när de bor här Carl Peter (1838) och Gustaf Adolf (1840).

Bjärkstugan fotograferat vid ett besök där 10 januari 2021. Stugan är mycket fint omhändertaget och välbevarad.
Foto Mikael Wingren.

Efter sju år vid nr 125 Bjärkstugan blir Petter förflyttad till nr 112 Korsbäcken i Kila socken.

Livet som soldat berättar inte om några kommenderingar för Petters del. Däremot är han anmäld sjuk på roten med intyg 1848. Tre år senare noteras att han är satt på ett år för förbättring. Vid generalmönstringen 1855 får han avsked den 3 april efter att åter igen ha varit satt på ett år för förbättring. Vid avskedet är han fyrtiofyra år och har sammanlagt tjänstgjort som soldat i nitton år. Under de sista sju åren är Petter ofta frånvarande pga. sjukdom. På vilket sätt han var drabbad framkommer tyvärr inte i dokumenten.

Åren i Kila

I Kila socken kommer Petter och Brita Cajsa att bli kvar resten av sina liv. Ett liv som kommer att pröva dem med fattigdom och sjukdomar. I Kila utökas familjen med barnen Johan Fredrik (1843), Johanna Charlotta (1845), Claes August (1847), Ulrika Catarina (1851-1853), Otto Wilhelm (1854-1854), Augusta Wilhelmina (1855-1855) under den tid de bor på Lillkällstugan.

De sista åren vid soldattorpet blev nog en mycket svår tid för familjen. Dels var tydligen Petter sjuklig på något sätt. Brita Cajsa som tidigare fött fem barn på elva år får nu ytterligare tre barn mellan åren 51 - 55. Alla tre barnen dör inom samma period. I hfl 1851-1855 finns noterat att Petter är utfattig och dömd till kyrkoplikt för 1:a resans stöld den 9/4 1854.* 
I samband med att  Petter får avsked som soldat måste familjen lämna soldattorpet Lillkällstugan. Nu flyttar de till Stolpstugan en backstuga under Nyborgs ägor. Familjen bestod vid den här tiden av, förutom föräldrarna, fem halvstora barn. Ytterligare två barn Axel Leonard (1857), Anna Sofia (1859) får Petter och Brita Cajsa vid Stolpstugan. Under den här tiden flyttar de äldsta fyra barnen ut för att försörja sig själva viket gav familjen lite mer plats i den lilla stugan.
Brita Cajsa avlider i december 1862. Ingen dödsorsak finns angiven men hon var säkert en sliten kvinna trots att hon bara var fyrtiosju år. När Petter blir änkling är han ensam med en fem-åring och en tre-åring. Enligt hfl 1861-1865 uppges sonen Claes August vistas i Stigtomta men blir skriven där först 1864. Här får man också uppgifter om att Petter är ofärdig i ena armen och att han tjänar som orgeltrampare.

I hfl 1861-1865 har prästen gjort en anteckning angående Petters leverne. Se bilden t.v. De översta två raderna är skrivna på latin och vi tror att det står: vivit in adulterio impudico cum ancilla M. St otad Efter en hel del efterforskningar lyckas vi tyda vissa ord. Vivit in=lever i, adulterio=otrohet, impudico=skamlöst, ancilla=hembiträde. Prästen noterar alltså att Petter lever i ett otroget och skamligt förhållande med sin piga.Sedan kommer på ny rad 20/8-65 Varnad att avhålla sig från H.H. nattvard.

         

Om prästen tyckte att Petter skulle gå till nattvarden eller om han borde avhålla sig från densamma är svårt att uttyda. Däremot framgår det tydligt att han inte tycker om sin orgeltrampares syndiga leverne med pigan Maja. Prästen försöker övertala Petter att inte gifta sig med pigan. Se mer info i artikel skriven av Kila hembygdsförening insatt i Norrköpings Tidning 1988.
Inte förän 1867 blir pigan Maja Stina Olsdotter (1828) skriven som inflyttande i Stolpstugan. Trots att nog har bott där längre. Med sig har hon sina fyra "oäkta" barn Carl Gustaf (1854), Augusta Matilda (1858), Johanna Christina (1863), Christina (1865).  I juli samma år vigs Maja och Petter och i augusti får de sitt gemensamma barn Maria Vilhelmina. 1870 får de sonen Otto Vilhelm. Stugan blev nog bra trång nu vilket gjorde att Carl Gustaf som nu var äldst med sina tretton år fick börja  som "tjänstegosse" vid  Holmstugan. Därefter är det sex barn boende i Stolpstugan. I nästa hfl 1871-1875 flyttar de tre äldsta barnen hemifrån och Otto Vilhelm dör fem år gammal i kikhosta. Nu återstår tre barn i Stolpstugan vilket borde ha lättat något på försörjningsbördan. Petter tituleras även nu som orgeltrampare. Detta kunde väl knappast ge någon större inkomst så jag kan inte låta bli att undra hur de fick mat på bordet.
Så småningom blir paret ensamma kvar i den lilla stugan några år innan Petter, sextionio år gammal, avlider av bröstsjukdom 1885.  Maja kommer att leva vidare i den lilla stugan vid vägkanten i femton år till. Hon dör åttiotvå år gammal 1910.

Maja Stina på vägen framför Stolpstugan. Läs hela artikeln.

Mina egna funderingar

Kring Petter Wed och hans familjs liv blir jag väldigt berörd av deras förmåga att ta sig igenom livet trots alla umbäranden. Redan som soldat var tydligen Petter sjuklig, på vilket sätt har jag inte lyckats få reda på. Men att han är skadad (ofärdig) i ena armen får jag reda på i husförhörslängden 1861. Om detta är nytt då eller om det är något han lidit av tidigare kan jag inte veta men han får i alla fall arbete som orgeltrampare i Kila kyrka. Det var en uppgift som fanns på de gamla kyrkorglarna. Den här uppgiften tillföll ofta någon handikappad sockenbo.
Hur Petter försökte försörja sig från att han fått avsked som soldat till han fick trampa orgel finns inte dokumenterat. Han tituleras aldrig som gratialist, bara avskedad soldat. Som gratialist skulle han fått ett litet underhåll från armen. Familjen var helt enkelt utfattig och den stöld som Petter får straff för 1854 är kanske en stöld av något ätbart till barnaskaran. Vid den här tiden tycks livet varit extra jobbigt för familjen. Det är också under åren 1851-1855 som Brita Cajsa och Petter får tre barn  som också dör under samma period.

Inga sociala förmåner fanns vid den här tiden. Socknarna skulle i viss mån ansvara för de fattiga och svaga. Man kunde bli understödstagare vilket innebar att man fick ett visst understöd i natura som potatis, mjöl, ärter osv. Familjen Wed är aldrig noterade som understödstagare. Att barnen fick skaffa sig egen försörjning tidigt i livet var en nödvändighet. Som dräng eller piga fick man säkert jobba hårt men man fick mat och husrum.Sonen Claes August som är min farmors far kom också att leva ett liv med sin familj under mycket knappa förhållanden. Kanske fler av syskonen drabbades av samma livsvilkor. Det måste ha krävts starka och envisa människor för att leva under sådana här förhållanden.

Jag är stolt över att ha så starka, envisa människor i min släkt. Hoppas jag bär med mig lite av eran styrka. /Lena